Känslan av en bok...

När regnstormarna nu blåst in över oss så får jag en magiskt stor längtan efter att sitta skönt och läsa en riktigt bra bok. Jag är ju en deckar-böna och gärna då de engelska, lite mer åt det lättsamma hållet, a´la´Agatha Christie. Jag tycker att fotot matchar regn och deckare, eller hur? Blev rätt nöjd själv :) Ikväll är i alla fall första kvällen på länge som jag haft lugn nog att sitta ner och läsa. Härligt!

Igår var jag hos frissan och hon avslutade med att blåsa håret torrt och lägga det i nån chic formation. Jag betalde och gick, när jag öppnade dörren och kom ut stod regnet som spön. Jag skulle gå till en busshållplats ca 500 meter bort och busskuren hade inget tak, så min svajsvaj-frisyr blev med ens inte riktigt lika svajsvajig och vid det laget jag var hemma var det mer "död bäver möter Gustav Vasa" än nåt annat...!

Nåja, jag satt så småningom där i godan ro på bussen och läste något på min telefon, som låg i mitt knä. Plötsligt märker jag bara hur det slår lock för öronen och det är nånting som inte känns rätt. Jag tittar förbryllat upp och känner inte igen mig, några mikrosekunder senare inser jag att jag hoppat på en av de få bussar som svänger höger i rondellen...SUCK! Jag bor i allra högsta grad rakt fram i rondellen. Det blev första bästa stopp som gällde, av i regnet och försöka hitta en buss som går tilbaka samtidigt som jag ler mot ett par från Holland.

Slutet gott allting gott, jag kom hem.

Det som förbryllar mig mest är nog min undermedvetna reaktion "Lock för öronen"! Nåja, det som funkar, funkar.

Ögonen går i kors nu kvart i tio, och det kan ju aldrig vara bra ;)

Sov gott!

Känslan av en återkomst...

Ja, det är så här det är att göra en återkomst. Har hört en del om dem men aldrig riktigt gjort någon egen.

Äntligen är fönsterfläktarna på bussarna kallare än det är ute, då vet man att det är vår på riktigt.

Medan Nat King Cole sjunger för mig (oj, råkade tydligen precis höra en hel jullåt utan att reagera) tänker jag tillbaka på hemresan på bussen idag...

Ett par stationer efter min, hoppade fyra riktiga stekar-killar i 18-års åldern på. De fick stå upp eftersom bussen var full och de ställde sig dryga metern från där jag satt. Min planerade sovstund hade helt plötsligt förvandlats till en studie i mänskligt stekar-beteende. Inte alls ointressant faktiskt.

Först försökte jag sätta mig in i om jag själv hade tyckt att de var coola när jag var i deras ålder men det är svårt att säga, jag menar... de är ju bara barn... ja, ja, jag veet...jag är halv-tant i deras ögon!

De skämtade och skojade på sitt stekar-vis varpå den ena säger:

-Äsch, håll tyst "riking"!

Pojken med det lukrativa smeknamnet fick troligen en stor önskan om att trycka till den andre och sa:

-Var tyst själv "Vask-kräkaren"!

...och där punkterade han ju på nåt sätt den diskussionen.

Mitt i allt detta hade de ställt sig och blockerat utgången till en av bussdörrarna, för att överhuvudtaget få plats. Detta resulterade i att varje gång bussen stannade för att släppa av en passagerare så gick stekarna ut i en amöba-formad klunga, för att sen gå in och ställa sig ihoptryckta igen, står man för nära bussdörren så stängs den inte, och detta resulterade i att de höll en 45-gradig vinkel på kropparna för att vi skulle kunna åka vidare, och så gick det, ut, vänta, in, vinklar, ut, vänta, in...osv...

Hur coola de än var så blev det nästan som en parodi, som att skåda en manet som försöker simma ifrån sina giftiga spröt. Tack för underhållningen!

Men nu går banne mig ögonen i kors, jag är såå trött nu att jag skulle kunna gnaga på en skunk i trekvart utan att märka av det.

Kära vänner, SOV GOTT!

Känslan av en favorit...

Det är inte bara katten som vet hur man myser till det, jag har minsann ett och annat knep jag också.

Något jag alltid gillat är att resa och framförallt på kvällen, jag kurar ihop mig till en liten boll och får pirr i hela kroppen. När jag var liten var favoriten att åka bil hem från farmor, då visste jag att jag hade 1,5 timmes kurande småslummer och ännu oftare storslummer. Bäst var det om det var lite svalt i bilen, nästan kallt, då kunde man dra jackan om sig som ett täcke. Jag såg gatlamporna dö ut och sen blev det helt mörkt, inte långt därefter somnade jag.

Jag tycker fortfarande om att åka bil på kvällen, men något som slår det nuförtiden är att åka tåg eller buss i skymning/kväll. Bäst är förstås de gamla Agatha Christie-tågen med sammetsinredning i bistro-vagnen! Men de lite nyare funkar också. Man sitter i sin lilla värld och läser eller tittar på en deckare, äter nåt gott och lyssnar på lite musik. Jag gillar kombinationen av att utföra nåt utan att göra nåt, alltså att vara på väg och inte få mindre gjort även om jag bara myser.

Sen trivs jag himla bra med en massa människor runt mig också. Vi sitter här tillsammans allihop och umgås utan att säga nåt, trivsamt!

Jag är alltså just nu på väg på tåget, det är mörkt utanför, jag ska packa upp lite mat och Morden i Midsomer buffrar upp sig alldeles härligt i fliken bredvid, och i allt detta vet jag att jag har två timmar kvar innan jag är framme. Aahh... ljuvligt!

Såå... jag önskar er en härlig kväll och tänker nu fortsätta att kura.

Hej!

Känslan av ett vårtecken...

Idag vår-tecknades det i allra högsta grad. Solen sken, fåglarna kvittrade och luften doftade asfalt och syre, härligt. Dessutom kunde jag hämta posten utan ficklampa när jag kom hem, ett säkert vårtecken!

På jobbet flyttar vi runt möbler och omorganiserar, blir säkert bra när det är klart, och den härliga lunchen var välkommen. Eftersom jag fortfarande hade lite ont i magen efter sjukveckorna bestämde jag mig för att ta det lite extra lugnt. Det blev en liter Proviva, två frallor och en burk leverpastej. Det var finfint att sitta på en parkbänk i solen och gräva upp leverpastej med en fralla, kan varmt rekommenderas.

Bjussades på en god middag när jag kom hem och nu avslutas kvällen framför "Ett herrans liv" (över-charmig serie), med muffins. Nu går dock ögonen i kors så jag önskar er en god och mjuk natt!

Känslan av en vacker solnedgång...

Såhär vackert var det igår kväll när solen bestämde sig för att gå ner! Tittade man väster ut kunde man se Jupiter och Venus, som senast passerade varandra för över 10 år sen, fint var det.

Vårt hus visades igår så nu håller vi tummarna för att någon ska nappa :) Vi har fått så fin hjälp och hade aldrig hunnit med allt annars. Tack och lov fanns det några stunder då man kunde sätta sig ner och pusta ut och vid något av dessa tillfällen spelade vi Plump (ett av världens roligaste kortspel), spänningen var olidlig och pappa sopade banan i två av tre spel. Vi började sjunga på en låt men kunde inte komma på vad det var för en låt. Då slog det oss att det finns en app i telefonen där man kan nynna in en melodi och få reda på vilken det är. Pappa plockade fram appen och nynnade så fint, telefonen funderade ett slag och kom sen med förslaget

"Ringa vårdcentralen?"

Vi skrattade så vi höll på att smälla av! Telefonen undrade uppenbarligen var pappa hade ont.

När vi väl samlat oss så insåg vi ju att det var uppringning via röst han använt och inte musik-appen och det var nog skönt för självförtroendet ;)

Nu laddar jag inför torsdag, då jag ska sätta mig på tåget och åka söder ut för en helg av idel trevligheter, tjoho!

Hoppas ni har en solig och fantastisk dag!

Känslan av en mörkläggning...

Upplevde något helt nytt häromdagen, jag gick in i en mataffär och insåg att det var helt kolsvart där inne och att det troligen inte var för att de bestämt sig för att fira Halloween åtta månader i förväg utan pga någon form av strömavbrott.

Vi var ett gäng som stod och såg smått förvirrade ut innanför ingången medan pensionärer med fyllda vagnar slussades mot oss från olika delar av affären, med hjälp av ficklampor. En smått bisarr upplevelse...

Den stackars kassörskan som försökte bringa någon form av ordning i allt, ropade "Stanna där! Du får inte gå in!" med panik i rösten när jag gick ett par steg in mot affären för att kunna ta ett foto. Jag motverkade en impuls att backa med händerna ovanför huvudet...

Annars är det en smått osannolik vecka då sjukdomar och husvisningar (japp, vårt hus, yey!) avlöst varandra, jag har nu nästan helt tillfrisknat från influensan och snart också tillfrisknat från maginfluensan som hälsade på i sluttampen av den andra influensan...

...vi hade första visningen (förvisning för en person, mucho stressigt kan jag säga) på huset igår och ska ha nästa på söndag. Vi hoppas och håller alla tummar för en massiv budgivning!

Vilken tur att familjen finns och hjälper en när man verkligen behöver, vilken trygghet, vilken glädje och bara såå skönt! Tack fina, fina föräldrar för all er hjälp!

Nu Proviva (magens bästa vän), fönsterputs och snart sopsortering, med en och annan återhämtningspaus emellanåt.

Tjipp å hajk!

Känslan av fönster-titteri...

Ja, fönster-titteri är det jag har ägnat de senaste dagarna åt. Jag har legat pall i min säng med feber och värk, förkylning och lite annat smått och gott. Det bästa i allt är att det har varit så vackert väder andra sidan rutan och att jag blivit bortskämd och servad med allehanda maträtter, finemang!

Här kommer ett par intressanta inlägg...(?)

Jag har bara druckit bryggkaffe i typ ett år och det här är första gången jag druckit med helt igentäppt näsa och njaa... not so much. Inget av den goda kaffesmaken går att urskilja, bara beskan finns kvar på tungan. Jodå, så är det :)

Jag vill också meddela att det nu inte finns nånting jag inte kan om vad som krävs för att bli "Masterchef" i England, jag har också stenkoll på i princip alla fastigheter som var till salu i Devon- och Cornwall-trakten under 2008. Vilken över-vacker natur det är där! Tänk att ha ett ljust, luftigt hus i en lummig trädgård med havsutsikt, allt på bara 5 minuters promenad-avstånd till den lilla mysiga byn med en skola, pub och kyrka.

Allt detta resulterar i att jag blir ännu mer sugen på att flytta till nåt mysigt ställe (vilket verkligen är på gång nu när huset faktiskt kommit ut på marknaden) där jag ska lägga mer tid på att laga mat, så att jag kan söka till Masterchef hos John Torode och Gregg Wallace. De är mästare på att inspirera, de gosar runt med maten i sina munnar så till den milda grad att de t.o.m. skulle få "biff på bark med gyttje-sås" att verka fenomenalt. Dessutom lyser deras passion för mat glasklart. Japp, bra program.

Nä, men nu är det väl dags för mig att ligga lite mer här i sängen och inte göra nåt så...

på återhörande!