Känslan av en metallmassaker...

Jomenvisstserru!

Igår var jag ju hos farbror tandläkaren och skulle laga ett hål. Det var ganska länge sen senast, tack och lov.

-Goddag, goddag hann jag med innan allt drog igång.

På mindre än fem sekunder hissades jag ner i bakstupa sidoläge med lampan i ögonen och två personer böjda över mig, stirrandes. Mhm...jag blinkar förskräckt en gång.

Sköterskan frågade om jag ville ha bedövning och jag sa ja men tillade lite snabbt att en gång hade jag minsann fått en annan typ av bedövning, alltså nån adrenalin-variant, och då hade jag fått hjärtklappning! Jag tittar lite menande på tandläkaren med mina något uppspärrade ögon.

Han säger: -Alltså, adrenalinet går ju ut i blodet och då kan man få hjärtklappning, det är helt normalt...

Helt normalt...?? Jag minns INTE att jag upplevde det som helt normalt.

Och där kommer han med sin "lilla spruta" och pregar in den i kind-senan på mig, på två ställen, med enda förvarningen; nu sticker det till lite grand!

När jag äntligen får andas ut inser jag att han inte är färdig, utan jag hör återigen det lilla "nu sticker det till lite grand" och där satt den, i tandköttet ovanför kindtänderna.

Hallelujah! Änglar och fågelsång!

Nuu...nuu börjar det hända grejer. Tandläkaren gnuggar mig på kinden och frågar lite glatt:

Känns det här konstigt?

-Jaaa...

-Bra! (ännu gladare)

Sen drar det igång, dammsugar-slangar, borrar, vattensprutare, luftare och olika metall-ställningar trycks ner i min mun på en och samma gång. Jag kände mig som Darth Vader, fast med hjälmen INNE i munnen istället.

Ljudnivån på alla maskiner var i kategori med att sticka ut huvudet utanför ett flygplan på 8000 meters höjd, ovanpå detta har både tandläkaren och sköterskan munskydd. Jag tar det säkra före det osäkra och blundar och tänker på kycklingar och kattungar.

I all tumult hör jag dem mumla nåt och jag bara fortsätter blunda och ligga blickstilla. De mumlar igen, jag rör inte en fena. Då stänger de av alla apparater och maskiner, lutar sig oroligt närmre mig och nu hör jag att det är mig de pratar med...

-Hur går det?? Mår du bra??

Jag öppnar ögonen snabbt och försöker le med ett vidöppet gap och "säger" -Rhraaarhhråå!

De ler lite stelt och säger -Bra! Sen är cirkusen igång igen.

Hur tror de att man överhuvudtaget ska höra nånting i den ljudvolymen samtidigt som de har munskydd på sig och man natruligtvis känner sig lite extra introvert för ögonblicket?

Pust! Tandläkare alltså!

När de är färdiga med hela proceduren säger de till mig att hacka ihop tänderna några gånger för att känna om det känns bra. Jag hackar och hackar men tycker att det känns lite märkligt...prova ett par gånger till säger de...men, det känns som det är nåt i vägen... efter en stunds hackande och funderande inser jag att det är min kind och en bit av tungan som är i vägen, med bedövning är det lite svårt att avgöra sånt nämligen. Jag petar undan kinden med fingret, ler lite generat och provar ytterligare en gång, jodå nu känns det okej. Antar att bitmärket i kinden lär kännas lite senare...

Jag kom i alla fall därifrån helskinnad om än lam i halva ansiktet. Jag sa att jag tänkte gå och träna direkt efter och frågade om bedövningen skulle släppa nu ganska omgående.

-Nja, en tre-fyra timmar till tar det.

-Lyschande, sa jag och log trött och snett.

Kvinnan som tog betalt var inte heller vidare pedagogisk:

-Oj, det var inte billigt!

Nä, tack!

Träningen gick fint, åtminstone tills jag blev tvungen att dricka vatten och dreglade lite ofrivilligt på golvet. Pinsamt? Nejdå, inte farligt.

Tja, en helt vanlig onsdag helt enkelt!

Ha en skön kväll och passa er för tandläkare! De är onda.